Återfunnen tonårskärlek.

I julklapp av Nils så fick jag biljetter till The Ark, och igår var dagen D!
Vi peppade hemma med att lyssna igenom Arkeology och åt tacos. Sen åkte vi in till Maria och Mathias, hängde där och drack någon öl.

Eko-öl = inne!

Har för övrigt övergett Sofiero och gått över till Falcons ekologiska öl. 0,5% starkare vilket märktes igår.

Väl på KB var jag ganska nervös, det kändes nästan som om jag skulle på date?! Vi hamnade långt bak, och jag hittade en perfekt lucka mellan två giganter. Alltså, de borde ha en särskild plats för folk som är över 6,40 långa. Eller var de kanske över 1,90? Spelar ingen roll! Långa människor (dit hör alla som är över 1,80) borde förpassas till ett eget hörn i lokalen! :P

Sen drog kalaset igång och Ida Lindén började gråta som en liten 13-årig flicka.
Det var ungefär då jag lyssnade på The Ark som mest, och jag återupplevde morgnar då jag lyssnade på We are The Ark-skivan och sminkade mig. Alltid en bra start på dagen. Under hela högstadiet och en bit in på gymnasiet var det nästan uteslutande det jag lyssnade på. The Ark. Ola Salo. Vilken trogen tonårskärlek han har varit. Jag hade nog nästan ett osunt förhållande till Ark och Ola ett tag. Hade stora papper där jag klistrade upp allt som jag klippt ut från tidningar och skrivit ut från nätet, beställde en VHS med en dokumentärfilmning från The Arks början osv.
Det bästa av allt var när jag hittade en gammal dagbok där jag skrivit om en spelning med dem i Göteborg. Jag vill åka upp, men jag hade varken råd eller tid. Kanske hade jag inte fått lov att åka heller. Men mitt resonemang kring spelningen gick som följande: "Jag kommer alltid ångra att jag inte åker och ser dem nu. Pengar kan man ju alltid få mer av, men en spelning kan man aldrig se igen"

Faktum är att jag håller med 14-åriga Ida Lindén lite.
Jag kanske ångrar mig innerst inne fortfarande, för att jag inte åkte.


Men åter till gårdagens spelning. Den var helt fantastisk! De körde nästan bara gamla låtar, vilket gjorde mig lycklig eftersom jag inte lyssnat in mig på de senaste skivorna. Som med många andra band jag lyssnat mycket  på tidigare tycker jag inte om att deras ljudbilder utvecklas, sound förändras osv. För det blir nästan bara sämre, och då väljer jag att strunta i det. Nästan bojkotta de nykomna skivorna. Så det så. Men de körde bla. Laurel Wreath, Callth You Cometh I, Echo Chamber mm. Och Let Your Body Decide med Motoboy som gästartist. Det var fint.
Och Ida grät, och grät. Sen grät hon lite till. Och Nils bevittnade allt någorlunda förstående. Han kanske himlade lite med ögonen bakom ryggen på mig, vad vet jag. Men hade han gjort det så  hade jag förstått honom.



Men nu kommer en kanske förväntad och välbehövd bildexplosion efter all text!

Jag är så nöjd idag. Över att få ha sett dem, sett Ola, fått vara nostalgisk och faktiskt få gråta öppet över svunna tider och vackra minnen.
The Ark kommer vara min största och bästa tonårskärlek.

Ida <3 The Ark = SANT!